Hej hopp!

Har funderat lite på slumpen, varför har slumpen fått så stor plats i mitt liv och varför är det mycket lättare att tro att någonting händer av en slump i stället för att tro att det kan finnas en mening bakom händelsen. Just när det gäller detta är jag nog inte ensam om att ha det problemet, hur många är det inte som verkligen tror på Darwins evolutionsteorin, där det mesta bygger på slumpen. Jag har bestämt mig för att sluta tro på slumpen, kastar hela paketet i soporna, gott, nu blev jag av med den. Men jag skall ju naturligtvis ersätta den med någonting och jag har ju läst lite runt detta ämnet och jag har så klart någonting i bakfickan - "synkronicitet", vilket är ett meningsfullt sammanträffande. Ett exempel från mitt liv i närtid. Jag har bett under en period att jag skall få en bättre relation men Jesus, och som jag tidigare har skrivit har jag städat i mitt inre för att vara lite mer mottaglig. Jag följer min son till kyrkan, han håller på att konfirmera sig. När jag kommer in i kyrkan träffar jag en gammal kompis som bland annat har varit pastor. Efter gudstjänsten som var ganska bra förutom att den största fokusen var på om vi skulle stå eller sitta ner när vi sjöng, snackade jag med min kompis och vi bestämde oss för att äta lunch under veckan. Lunchen blev jättetrevlig, alltid gott med Thaimat. Min kompis jobbar vid ett kristet bildningsförbund och de hade pratat om att bilda mindre cellgrupper för att testa ett nytt koncept och nu undrade han om jag ville vara med, gruppen skall bestå av 3-4 personer som skall snacka jesus under en timme ett par gånger i månaden. Nu är ju frågan var detta slumpen som eller var det ett av gud meningsfullt sammanträffande. Min bön - att just min pastorskompis var där - Att han bjöd in mig till någonting som jag hade bett om, det vill säga ett sätt för mig att närma mig Jesus. För mig är det uppenbart att det handlar om synkronicitet.

Tack och hej leverpastej :o)

Har under en tid funderat på hur man skall få hans (Gud) uppmärksamhet, känner att man kan be tills att ögonen blöder utan att det händer någonting även fast man vill så det värker, känner ändå inte hans närvaro. Efter att läst en jättebra bok som jag varm kan rekommendera, den heter ”Vill du gå på vatten måste du först ta dig ur båten” av Ester Jubrant. En av bokens essenser är att gud inte vill annat än att hjälpa sina barn, men många gånger är vi inte mottagliga för hjälpen beroende av att vi inte är förberedda. Frågan är då hur vi skall förbereda oss för att bli mer mottagliga. Det är nog olika för olika personer, men jag tror att för mig kan det vara att jag har för mycket beteenden som lägger hinder för att jag skall kunna få en bättre relation. Jag måste förstå att jag inte kan lura gud, han ser allt jag gör och känner mina tankar. Jag har därför bland annat slutat med vissa saker som gör mig illa, trubbar mitt sinne (typ vissa internetsidor, tv-serier undviker vissa situationer mm).Jag tror att detta är en förutsättning för mig om jag vill få känna hans närhet.Steg 2 är att vi måste ta första steget och i mitt fall handlar det om bön och någon form av överlåtelse (Jag bad Jesus att han skall ta del av mitt liv och att jag är villig att följa honom, inga tomma ord). Någon dag senare gick jag till kyrkan och det som hände där skriver jag om i morgon. GVE / Kalle

I detta mitt första inlägg vill jag förklara meningen med denna sidan. 
Tanken bakom detta är egentligen att få skriva av mig, att använda det som någon form av dagbok, där jag kan skriva ner mina funderingar och tankar. De ämnen jag tror att jag kommer skriva om är tro, hopp och kärlek.
Jag är egentligen inte typen som brukar blogga eller twittra men jag tror att det kan vara nyttigt för mig, och som ni kommer att märka så har jag ingen magisterexamen i svenska språket men jag skall försöka hålla tungan i rätt mun.

Lite om mig, jag är en kille som just passerat 16 000 dagar, kommer från Uppland men bor sedan ett antal år nere i Blekinge. Jag har 3 barn och underbar fru (barnen är naturligtvis helt underbara). 

Lite kort om min tro och vägen dit.
Jag är född in i en släkt med präster sen generationer, men hemma var både far och mor mer eller mindre ateistiskt lagda. Jag besökte nog bara kyrkan i samband med skolavslutningarna och Gud eller Jesus nämndes inte speciellt ofta hemma.
Jag flyttade hemifrån i slutet av åttiotalet i samband med studier, livet lekte och jag som många andra ynglingar levde jag som en kung med egen lägenhet, lite pengar på fickan, man levde för dagen och var näst intill odödlig. Under denna tid låg mina föräldrar i skilsmässa och jag hade knappt någon kontakt med dem. Jag kände inte att detta påverkade mig så jättemycket men efter något år kände jag ändå att jag gick in någon form period där jag funderade mycket. Mycket av det jag funderade om var rent existentiellt, mycket handlade om liv och död, framför allt min egen dödlighet. Jag fick svårt att sova, jag kunde ligga vaken under nätterna bara med döden i mina tankar, många gånger kunde jag känna att ångesten var påtaglig och den präglade mitt liv under denna tid.
Vändpunkten blev när jag såg på TV-serien mänskligt, där programledaren Birgitte Söndergaard hade ett varierat antal program som bland annat handlade om livsåskådning, ett av seriens delar avhandlade ”nära döden upplevelser”. Under programmet intervjuades tre eller fyra personer som själva varit med om denna upplevelse, av deras historier började jag fundera på möjligheten av att det finns en gud.

Det är nu ca 20 år sen jag döptes i Baptistförsamlingen i Umeå, tror att den hette Betelkyrkan, tyvärr så har jag nu haft en period, under ett antal år där jag inte varit en så bra kristen eller rättare sagt glömt bort min gud. Tack och lov har Jesus inte glömt mig! Han påminde mig för ett halvår sedan. Jag slöt ett eget litet avtal med honom och nu försöker jag odla vår relation. 

/Kalle

Detta är bara en test inför min blogg som på något sätt skall få mig att sätta ord på mina tankar, den kommer framför allt att handla om kärlek, känslor och tro/ Kalle